Jag minns när man skulle sluta 9an och man skulle välja vilket gymnasie man skulle gå på och det kändes som det svåraste beslutet i ens liv. När man gick igenom tonåren och man tyckte livet var jobbigt och folk sa till en att det bara var en fas i ens liv och den snabbt gick över. Man längtade tills den dagen man var vuxen nog att flytta hemifrån och sluta skolan så man äntligen skulle få kunna njuta lite av sitt liv efter ha slitit i alla år bakom skolbänken. Man längtade tills man var 20 + då man skulle räknas som vuxen, man skulle veta vad man skulle göra med sitt liv och man skulle vara så lycklig! Så fel man kunde ha. Varför varnade ingen mig om livet som 20 åring?

 

Haft en skön vecka då jag har försökt att göra så lite som möjligt. Nu på måndag börjar jag skolan, första dagen på högskolan, första mötet med klassen man ska spendera 4 år med. Helt sjukt!

Ja som sagt så har mitt liv tagit en liten oförväntad vändning och från att bo hemma i Skanör, till att ha en lägenhet i Helsingborg och bli sambo, skaffa en ny lägenhet tillsammans i Hyllie, till att jag nu åter igen bor hemma i lilla Skanör.

 

Jag har på de senaste veckorna försökt att få lite hemtrevligt här i mitt nymålade vita rum, men har inte riktigt lyckats. Jag känner igen det där beteendet. Jag var likadan när jag bodde i Helsingborg. Tog lång tid innan allt kom upp och jag tror det är för att jag inte kände mig till 100% hemma där. Att jag inte kunde slå mig till ro. Samma sak känner jag här. Visst jag älskar min familj och är oehört tacksam att de har tagit emot mig med öppna armar. Men jag kan inte slappna av här. Går runt på helspänn hela tiden och det känns som det stora huset jag är uppväxt i, nu stryper mig.

Jag hade verkligen en trygghetskänsla här i hemmet, som jag tog med mig till vår lägenhet i Helsingborg. Men jag tappade bort min trygghet på vägen till Hyllie, vilket också har andra orsaker. Bara önskade att jag inte hade behövt att förlora min tryghet, min bästa vän, min andra halva, mitt hopp om livet och min framtidsbild på en och samma gång.

Det känns som om någon har övertygat mig att hoppa från 10an på ett badhus. Att jag har klättrat högre och högre och när jag står där uppe har jag ett sådant självförtroende att jag kommer klara detta, för det har någon intalat mig. Att min andra halva och jag skulle göra det här tillsammans. Jag sträcker ut min hand... men istället får jag en hård knuff, jag faller, gör magplask och fastnar där på botten. Jag försöker simma upp, men det går inte. Jag vill inte sluta kämpa så jag fortsätter simma där nere för att hitta en väg ut. För den dagen jag slutar simma, ger jag upp mig själv. 

Jag kollar mig omkring här i mitt rum. Det är verkligen kaos. Men jag antar att mitt rum speglar hur mitt inre känns. Att det är precis som om någon har gått in i mitt rum och rivit ner alla saker i min bokhylla och tagit den med sig. Det lät kanske konstigt, men just så är det. För om bokhyllan hade kvar hade jag bara kunnat städa upp den tillfälliga kaoset, satt tillbaka mina saker i hylllorna och allt hade fortsatt som vanligt. Men nu har något som var en trygg/stabil grund försvunnit från mig. 

 

Jag har börjat kolla på en massa lägenheter i Malmö. Ena dagen vill jag bara flytta så fort jag kan och andra dagen frågar jag mig själv vad jag håller på med. VILL jag verkligen flytta, eller vill jag bara flytta ifrån mina problem? En sak är i alla fall säker. När jag flyttar, ska jag flytta själv. Jag ska bo själv. Överleva dagarna själv. Handla mat och laga den själv. Blir jag ledsen måste jag hitta ett sätt att klara mig ur det. Helt ärligt vet jag inte om jag klarar av det eftersom jag knappt vet var jag har mig själv.

Jag brukar inte ofta tvivla på mig själv. Jag har innerst inne vetat vem jag är, vem jag vill framstå som och vad jag vill göra här i livet. Jag har haft hopp om livet och alltid tänkt att det finns lösningar på ens problem. Men vad gör man när ens problem är en själv? När man kollar sig i spegeln och inte känner igen den som tittar tillbaka? 

 

Jag har verkligen tappat allt hopp. Jag har levt efter att alltid behandla människor väl. Vara snäll, trevlig, alltid göra sitt bästa, vara genuin, uppriktig, komma i tid, le till det fina i världen, försöka motarbete det mindre fina och försöka bara vara jag. Jag gå runt varje dag och försöker var en så bra syster, dotter, kompis, arbetskamrat och en sådan bra medmänniska jag kan vara. Det tar så mycket energi av mig och det har varit klart värt det, men just nu känner jag till vilken nytta? 

En bra egenskap jag har är att jag är envis. Och jag ser det inte som en dålig egenskap för jag lägger mig envishet på rätt saker. Jag ger inte upp. Jag ger inte upp mina vänner eller familj. För de har jag valt med sådan omsorg att när jag väl släpper in de, gör jag allt för att de ska ha det bra. Mina Linnéaväggar är tjocka. De kan ställa till med problem många gånger. När jag träffar nytt folk bland annat. Men många av mina vänner som har gått igenom min vägg vet att det var jobbigt att komma igenom, men när de väl är inne släpper jag de aldrig och det är värt att kämpa för. Har du någon gång kommit igenom mina väggar kommer jag alltid bry mig om dig. Även om du skulle svika mig så fortsätter jag kämpa. För har du varit värd att släppa in, ger jag mig inte.

Som sagt börjar skolan på måndag och min största rädsla är att jag nu ska gå fram och presentera en Linnéa jag inte känner. Och om jag inte ens kan marknadsföra mig själv, kommer ingen ens orka försöka komma igenom mina väggar och kvar står jag. Själv. Med en spegelbild jag inte känner igen.

 

Helt sjukt hur ens liv kan förändras på några sekunder. Från inne i mammas mage till nyfödd. Från levande till död. Från lycklig till ledsen. Från hel till halv. Det är det jobbiga med livet, men även det fantastiska. För när man är där nere på botten kan det ju bara bli bättre. 

Livet är så jävla orättvist. Livet är ibland så himla underbart men ibland vill man bara inte leva. Så känner jag i alla fall. Jag trodde inte att mitt liv kunde bli bättre, men sen bara satt jag där och insåg att ju högre upp du är på glädjeskalan, ju länge kommer du också falla när det väl brister. Att när man är liten ser man upp på sina föräldrar hur långt de har kommit och man längtar till den dagen men själv når dit upp. Man går ut grundskolan. Gymnasiet. Man kämpar med betyg. Försöker hitta bra vänner att ha omkring sig. Man kommer längre och längre upp i livets trappa. Sen kommer det där stora steget med kärleken. Man vill ju så gärna klättra dit upp och stå där och känna att man klarat det. Man vill vara på toppen. Man försöker gång på gång men man trillar bara tillbaka. Till slut hittar man rätt person som gör att man når dit och man känner sig som kung över sitt liv. ÄNTLIGEN! Nu kan jag börja njuta av mitt liv. NU blir det bara bättre. Men med kärlek kommer ansvar. Nu ska du bara inte hålla koll på dig själv, nu kommer en annans begär in. Nu är det inte bara du, nu är det VI. Visst låter det härligt ibland. Att alltid ha någon där. Men om du bara vill vara själv? Om dina drömmar inte matchar med den du nu delar ditt liv med. För det är precis så det är. Du måste dela med ditt liv. DITT liv. Det liv du bara lever 1 gång. Men om man nu ska dela sitt liv med någon så måste det ju vara en person du kan tänka dig att dela det med. En person som du kan lita på. Men hur vet man det? Ett helt liv är en lång tid. Man förändras och ens partner också. Saker händer. Du ska bestämma dig vad du ska utbilda dig till. Vad din framtida identitet ska vara.
Livets pussel brukar man säga. Att hela livet går ut på att hitta bitar som passar perfekt in.

Livet är orättvist på andra sätt. Jag har precis förklarat hur jobbigt jag tycker det är att inte nå hela vägen upp. Men det man glömmer är att det finns människor i världen som önskar sig mest i hela världen att de alltid kunde ha mat på bordet. Jag har haft en bra uppväxt med goda förutsättningar. Jag har fötts med ett försprång i livets trappa men flera hundra steg i jämfört med andra barn i världen. Som inte har fått gå i skolan, inte fått mat varje dag, inte haft föräldrar som älskat dem och som har fått uppleva krig. Som sagt livet är orättvist och det går inte att bara lilla jag vill ha förändring. Här klagar jag på småsaker, när kvinnor i vissa länder inte ens får rösta. Och jag som kan rösta, som får rösta. Jag har ålder och allt inne, men gör jag det? När någon pratar om politik vill jag bara byta ämne. Jag orkar inte bry mig. Men det jag egentligen gör är att jag låter någon annan utnyttja min tystnad. Om man jämför mitt liv med andra människor som bor i Sverige. Som har mat på bordet, bor bra och har fått gå i skolan men som inte riktigt passar in. De som klassas som ”onormala”. Folk som varje dag får möta fördomar och ord. De kan vara att de inte har samma hudfärg som alla andra svenskar, som inte gillar de kön som man förväntas att göra eller de som inte vill se ut som alla andra. De som är utanför våra svenska normer. 

Jag blir så irriterad på mig själv när jag klagar, när jag mår dåligt och bara vill ge upp. Men jag har insett att jag är inte mer än människa. Men det känns som alla kolla på mig med stora och förväntansfulla ögon och ber mig om mirakel. 

Nu börjar jag högskolan nästa vecka, bli lärare. Träffa nytt folk. Livet går vidare

 Mr. Probz – Waves - Robin Schulz Radio Edit

Hörde denna låten på radion idag. Texten stämmer så bra just nu