Hade ett samtal med en klasskompis härom dan som jag kom och tänka på som handlar om förhållande. Hur man får dom att hålla osv. Vad är ett bra förhållande vs dåligt osv. Hon frågade hur jag har kunnat vara tillsammans med min kille i nästan 2 år och att jag planerar att det ska bli många fler år. Saken är att jag inte har tänkt på det så mycket. När jag blev tillsammans med Tonnie så bara jag flöt med. Jag hade inställningen att jag skulle vara tsm med han hela livet, vilket kanske låter helt sjukt men jag tror att det är viktigt att man visar vem man är från början och jo visst alla ens sidor visas ju inte på en gång, det kommer ju med tiden. Vilket både kan vara positivt och negativt. Positivt eftersom det blir mer spännande att se nya sidor som man inte tänkt på och negativt eftersom det kan finnas dolda negativa sidor också.
I alla fall om jag skulle göra en "lista" vad jag tror krävs i ett förhållande är det för det första att man gillar varandra. Det är väl ganska självklart.
Jag tror också att det är mycket viktigt att man har roligt tillsammans. Och då menar jag inte att man ska gå på bio vare vecka eller så. Utan att man kan skratta MED varandra. Våga göra galna saker. För om man har roligt och här kommer det viktiga, då tror jag också att man klarar det jobbiga i ett förhållande. För det kommer finnas jobbiga perioder och det är då man ska komma ihåg de där stunderna man har skrattat tillsammans och så tror jag att allt blir lättare.
Något annat viktigt är att respektera varandra. Bara för att man är tillsammans så sitter man inte ihop! Respektera den andras intresse osv och inte ta illa upp om hon/han säger att den vill ha en stund för sig själv. Om man inte gör det tror jag att man känner sig kvävd och då blir det jobbigt.
Nått annat riktigt viktigt är att aldrig ta den andra för givet! Visst personen älskar dig och skulle göra allt för att göra dig glad men när du tar den för givet försvinner det roliga i förhållandet. Exempel " åh varför köper du aldrig blommor till mig?" Hur kul blir det då för hen att köpa blommor när det blir ett måste?
Jag ser inte heller Tonnie som bara min pojkvän. Han är min bästa vän, min andra halva som ibland vet vad som är bäst för mig än jag själv vet. Som sagt förhållande är olika men jag vill inte bara ha det där gulliga "gå på bio varje vecka och få rosor varje månad- förhållande".
Nu menar jag inte att skrämma någon och allt detta är inte något jag går runt och tänker på men man lär sig! Prata med varandra, det är också superviktigt!
Man måste matcha på många olika sätt och ibland räcker tyvärr inte bara kärleken. Men jag är då oerhört tacksam att jag har hittat en kille som jag passar ihop med och jag hoppas verkligen att det håller för alltid!
Alla dagar ser olika ut i livet, vissa är bra och vissa lite sämre. Vissa dagar vaknar du upp på helt fel sida och andra bara flyger du ur sängen för att uppleva en ny underbar dag.
Konsekvenser. Vad du än gör i livet ger konsekvensen. Det kan vara stora och vissa små. Oftast brukar stora misstag ge stora konsekvenser, men även tvärt om. Det minsta lilla misstaget kan få bägaren att rinna över. När vet man om mna gör misstag då? Det jag inte ser som ett misstag kanske någon annan gör.
Lev livet som om det var den sista. Bemöt personer som om det är sista gången du ser dom. Behandla människor som du själv vill bli behandlad.
Att analysera. När vet man om man ska analysera en sittuation eller man ska strunta i det? När vet man när man ska släppa en tanke eller om man kanske bör tänka igenom den igen. Ett beslut ger ju också konsekvenser. Bra eller dåliga.
När vet man när man ska släppa taget eller man ska hålla kvar med sitt liv?
När vet man när man är för envis eller bara nyttigt envis. Är att vara envis alltid något dåligt?
Min mormor sa till mig i helgen" Linnéa, hon är envis hon. Hon släpper inte något i första taget"
Jag blev glad när jag hörde det, men nu vet jag inte.
Just nu känns det som om min envishet håller mig tillbaka. Jag håller mig till mina åsikter och är inte berädd att hitta nya. Att vara envis är min säkerhet, för då vet jag i alla fall att det finns någon som tror det jag tror på. Det vill säga mig själv. Att det inte spelar någon roll vad andra tycker efterso jag är så envis att bara jag själv tror på det, så är det sant.
Har envisheten gjort mig rädd? Rädd att kanske ha fel ibland. Fast jag har inget emot att ha fel... eller?
Men en sak är säker. Min envishet har fått mig att överskatta mina förmågor. Både negativt och positivt. Jag är envis att jag kommer klara något. Jag sätter ribban högt. I vissa fall är det bra att jag gör det. Men i andra fall står jag där och kollar upp på mitt mål och frågar mig själv " varför satte jag det så högt? Detta kommer jag aldrig klara".
Jag är rädd att min envishet har fått mig att stänga in mig själv i en bubbla. Jag håller mig till mina åsikter och bara klampar fram och ser inte hur folket runt omkring mig reagerar. Föräns det redan är för sent.
Och det värsta är att sån är inte jag!! Det västa jag vet är att göra folk besvikna eller ledsna.
Kanske har det inte bara med min envishet att göra? Jga håller på att bli vuxen och vill pröva själv, ha mina egna åsikter, hitta mig själv. Vad jag inte har märkt är att under den utveckligen har jag stampat många på tårna.
Det känns som om jag inte utvecklades så mycket själv under en viss period och sen kände jag modet och då gick det riktigt fort. Så fort att jag knappt hängde med!
Nu sitter jag här. Vet vad jag vill ,har mina åsikter och nu då? Är jag redo för den tuffa världen? Vågar jag ut och pröva mina vingar?
Inga problem. tror jag. Eller är det min envishet som talar?
Har snart bloggat i ett år och en del vettiga saker har jag väl fått nedskrivna. Ett inlägg som handlar om kärlek till expempel so jag skrev för nästan exakt 10 månader sedan.
Kärlek är en sak för sig. Samma sak som när man mister någon. Det är en känsla som de flesta går igenom, men man kan inte sätta ord på det, känslorna är för starka för att beskrivas. Nä gud nä, varför drog jag upp detta, jag känner att detta ämnet är för stort för att vara denna tiden på dygnet.
Kärlek är mycket. En hel skola hade kunnat skriva en hel uppsatts om kärlek och jag lovar att ingen hade skrivit likadant. Kärlek är en känsla som kan relateras på många sätt! Till djur, människor, ting och man kan till med ha kärlek till saker att göra.
För mig är hela livet kärlek. Vi hade inte funnits här på jorden om inte kärlek hade funnits och ingenting i världen hade funkat om inte kärlek hade funnits! Om inte det hade funnits människor som hade haft kärlek för räddningstjänster så hade vi inte haft någon som hade kunnat rädda oss. Samma med kockar, latbruksmän, lärare, lastbilsförare och simlärare! Och om inte kärlek hade funnits hade inte heller dessa arbeten behövts eftersom vi människor inte heller hade funnits.
Ja jag sa ju att detta var för sent för mig, att jag bara kan ta detta ämnet djupare och djupare. Men detta ämnen ligger bara mig så varmt om hjärtat. Jag lever för kärlek! Den jag har fått, den jag har nu och den jag kommer få i framtiden.
Jag kräver mycket kärlek, jag är bara sån. Jag mår bäst av när allt är bra och när folk gillar mig och jag slipper att vara ovän med någon! Det är det värsta jag vet! Jag vill vara vän med alla, men det har jag fått höra många gånger av personer i min närhet. "Linnéa, du kan inte vara vän med alla!".
Okej, det kan jag köpa, men att ha ovänner? Vänner som du bråkar med eller personer du egentligen kan vara vän med, men som det inte passar sig att vara vän med.
Helt onödigt!
När jag tänker på hur min framtid kommer se ut har jag ingen aning hur den kommer vara. Men jag är inte rädd för det, för att jag vet att bara det finns kärlek omkring mig kommer allt bli bra.
Jag vill ha barn och de kommer få ta del av min kärlek till dom så det bara ryker om det! De ska bli så älskade att de kommer ha en skyddande bubbla omkring dom så inget ont kan komma åt dom!
Min man, ja han kommer få en stor dos av min kärlek med! Jag menar det är han som kommer vara min andra halva, han kan bara inte undgå min kärlek. Han kommer ge mig kärlek, om han bara finns där, ger mig en kram varje dag, en puss på pannan, är ett bollplank för mina tankar och ideér kommer han bada i kärlek från mig.
Men även om jag har mycket kärlek som jag vill ge är det inte alla som får ta del av den. Speciellt när det gäller nya relationer med människor, jag släpper inte in vem som helst. Men när jag väl gör det, då får de loooove.
Sen har jag skrivit ett inlägg om vem man litar på som skrevs i maj
Vill bara påminna om att man måste vara säker vem man kan lita på i sin närhet. Försök ha vänner du kan lite till 100% på för en dag så kommer det en sittuation då du prövas, vem ska du lita på? Kan man lita till 100% på ens kille? Ens bästa kompis? Kanske du litar på fel person och ens förhållande eller vänskap förstörs på grund av att man lita på fel person.
Samtidigt tycker jag att det är okej att göra fel ibland, ibland lita på fel person för att sedan inse att det var fel och aldrig göra om det felet igen. Det är så livet funkar, speciellt som tonåring! Man prövar saker, man tar fel vägar. Men det är väl ändå ganska smart? För hur ska vi kunna veta de bra vägarna när vi inte har gått på de dåliga?
Eller tänk så gör man inga fel i tonåren och blir istället en vilsen 40 åring, och det är lite mindra accepterat i samhället.
Självklart kan även 40 åringar få vara vilsna, men felen kanske ger lite större konsekvenser. Man kan inte bara sluta på jobb, flytta ut, dejta varenda kille eller tjej. Som ung kan man göra det utan att man står utan boende och mat och skild.
Jaja nu tackar jag för min filosofiska stund och drar mig nu tillbaka innan detta spårar ut totalt!
Sedan har jag skrivit ett om förhållande som jag skrev i februari
Innan jag blev tillsammans med min kille tänkte jag att de tjejena som hade en kille hade inget att klaga på. Blev bara irriterad när de klagade på en massa småsaker och jag tänkte "vad klagar du för? Du har ju en kille i alla fall". Jag kunde tycka att vissa tjejer var hur töntiga som helst, men endå såg jag upp till dom. Jag trodde livet var så lätt för dom, för som sagt så tror jag att om man bara har kärlek, kan man komma hur långt man vill i livet.
Men riktigt så är det inte, bara för att man har ett förhållande är livet inte lyckligare eller lättare. Detta säger jag till alla där ute som en gång var jag. Som vill ha ett förhållande bara för att ha någon. Men denna någon är en person, en människa. Hon/han kommer ha dåliga dagar (men också bra!), kommer ha helt andra åsikter än dig själv, kommer säga/göra saker som kommer såra dig, kommer få dig att behöva mötas på mitten när det gäller beslut som måste tas, du kan inte prata med vem du vill längre (glöm alla gamla ragg, speciellt dina ex), din vecka är inte din egen längre, utan det är bådas.
Skriver inte detta för att verka negativ eller så, men man kan inte bilda sig en uppfattning hur ett förhållande kan vara genom att bara kolla/läsa romantiska filmer/böcker. Där visas nästan allt det positiva i ett förhållande och om det skulle bli negativt så slutar det oftast bra igen. Men det är ju detta folk vill se på film!
Jag vill bara ge rätt bild av hur ett förhållandets negativa sidor också ser ut. Jag anser nämligen att innan man går in på ett projekt måste man veta de positiva sidorna samt de negativa så man inte bara en dag blir chockad när man märker att allt är inte glassit varje dag.
Ett bra förhållande får man kämpa för, svälja tårarna och gå vidare till nästa dag som förmodligen blir bättre. Det är det jag tror tipset för att långt förhållande ser ut. Att man helt enkelt inser att det inte är toppen varje dag, att man i längden vet man att man mår bäst att vara med varandra. Att det är okej att känna att man vill döda personen ena dagen, medans nästa ligga i hans famn och säga att man älskar honom.
Oftas väger också de bra studerna upp med de bra och att de jämnar ut sig. Just nu ligger jag och gråter, för just nu är det inte bra, men jag håller ut och sväljer gråten för jag vet att imorgon kan bli en bättre dag.
Jag är en person med mycket tankar. Många säger att jag är väldigt filosofisk, vilket jag är. Men ibland ser jag bara livet från ett perspektiv från en 80 åring som har upplevt allt även om jag bara är 18 år och ska vara förvirrad.
Mitt hjärta känns tungt. Som om det måste kämpa för varje slag. Men det är inga problem med det, jag kan lätt kämpa! Men frågan är hur länge? Inte för att det är tiden som är viktigast utan resultatet. Men hur starkt är egentligen mitt hjärta och då undrar jag också,hur starkt är ditt?
En annan fundering. Vi lever bara en gång, det är mycket som ska prövas, men vad är okej och inte okej? Är det okej att pröva droger t.ex bara för att, bara för att ha gjort det. Bara för att veta att man inte vill göra det igen? Vad för liv vill jag leva? Vilka ska man fokusera på och vilka ska man inte lägga energi och tid på?
Och med förhållande och kärlek? Tror jag på evig kärlek? Ja det gör jag och jag förstår att kärleken och förhållandet inte kommer se likadant ut hela livet. Men jag är redo för det, jag förstår det?
Jag förstår mycket, kanske för mycket. Jag tänker mycket, kanske för mycket?
Ska jag sluta lyssna på hjärnan och mer på hjärtat. Men om jag gör det kommer jag bli galen!!
Okej, rubriken lät bättre när jag själv sa den men det är just så jag känner mig. Det låter väldigt religiöst, men eftersom vi är ett kristet samhälle så blir väl många av våra uttryck detsamma. I alla fall, nu kom jag ur ämnet lite grann... Ibland överträffar jag mig själv. Eller nä egentligen inte... jag förvånar mig själv att jag klarar av vissa saker som jag inte hade någon aning om. Det betyder ju att det stämmer att man kan mer än vad man tror. Jag förstår inte hur man kan tveka på sig själv och ens förmåga att lyckas och klara av saker. Man jämför sig med alla andra som lyckas i livet och tänker att man själv aldrig skulle kunna klara det. Varför inte? Vi är ju människor allihopa? Skillnaden mellan oss är att vissa människor tror på sig själv och vissa inte.
Vissa människor har känt som jag gör nu. "Wow!!! Herre min Gud! Vad hände precis? Klarade jag precis det där?"
Vad har jag precis gjort då? Inte har jag gjort något som kommer förändra världen inte. Nä, jag steg upp tidigt på morgonen, åt gröt, klädde på mig träningskläderna, cyklade i motvind till gymmet och genomförde ett helt body pump pass. Jag stannade inte en enda gång. Jag kämpade tills jag bara stod och skakade efteråt. Sen. Sen mina vänner så kom instruktören fram till mig när passet vad slut. Och jag tänkte, nej nu kommer hon klaga på att jag inte sköt ut rumpan ordentligt när vi arbetade med benen. Men jag hade ack så fel. Hon sa " vet du hur bra du är? Vet du hur bra du har blivit?"
Jag fick en chock! Jag sa tack och blev generad. Jag duschade och visste att jag hade 20 min på mig innan min buss gick långt ifrån gymmet ! Så jag hoppade på cykeln och cyklade som en galning!
Efter att jag hade kört ett helt pass utan att stanna, så hårt att jag kunde knappt stå på benen efteråt. Och jag cyklade så att pedalerna skulle flyga av och motvind var det. Bussen kom och nu sitter jag här.
Jag klarade det!
Känslan är obeskrivlig!
Gott folk, tänj på era gränser ibland så kan ni se att ni kan mer än vad ni tror!
Kärlek till er alla!
Klockan går. Bestämmer mig för att lägga mig. Ska jag lyssna på radio? Sätter på Karlavagnen men lyssnar för mycket, kommer aldrig somna då. Stänger av och lägger mig längst in till väggen i min 1.40 breda säng. Nä Gud vad kallt där va. Lägger mig längst ut igen. Lägger mig på sidan, på magen och till sist på ryggen och kollar upp i taket. Gud vad tyst det är. Eftersom jag har feber känner jag hur mitt hjärta slår ovanligt fort och hårt. Kan inte andas genom näsan, men inte heller genom munnen, halsen strejkar då. Samtidigt vet jag att mina läppar kommer bli torra och spruckna om jag inte andas genom näsan.
Aja, skit samma tänker jag och lägger mig till sidan igen. Jag blundar och märker hur ett jobbigt vitt ljus blinkar, det är min dator som är i viloläge... Lägger mig på rygg igen, känner hur tankarna börjat segla iväg.
Nej, sluta tänk så himla mycket. Skit i vad som händer i framtiden, skit i morgondagen, du ska sova nu!!
Vänder mig tillbaka och drar upp täcket för att inte störas av det blinkande ljuset.
Nej, glömde rulla ner rullgardinen!
Aja, ingen sol kommer ändå skina in på mig...
Tankarna flyger iväg igen. Tänker på alla människor jag har i mitt liv.
Kanske jag somnar om jag lyssnar på Zlatans ljudbok? Jag sätter på första kapitlet men stänger av direkt. Kan ju lika bra lyssna på radion ändå. Nu får det bli så!
Godnatt!
Hur får man alla sina muskler i ansiktet? Kan man träna upp dom?
Jag satt här och gjorde miner för mig själv då jag mötte min spegelbild och såg att jag har värsta muskeln i pannan som sticker ut när jag ser arg ut!!!
Sen när jag skrynklar ihop mitt ansikte så får jag nått veck vid nästan! Helknäppt ju!! Aja, nu blir det nog läggdags hör jag!
Kärlek från experten på miner!
Idag är bara en sån dag! Jag är fruktansvärt lycklig! Ibland kan man ha dåliga dagar, dagar då du vara vill slå på någonting, gråta ut all gråt du har inom dig, men idag har jag en motsatt dag, jag är så lycklig att jag bara vill gråta.
Just nu är mitt liv på topp. Har en helt underbar familj med underbara föräldrar och världens bästa syskon! Mina vänner är helt fantastiska och jag längtar till att gå till skolan varje dag eftersom trivs så bra på min skola! Mina studier går bra och jag är ganska säker på vad jag vill göra i framtiden. Sen ska man ju inte glömma det bästa av allt, kärleken! Min älskade pojkvän, min bästa vän, min andra knäppa halva. Han som gör allt för mig och som jag litar på till 100%!
Jag känner mig helt enkelt lyckligt lottad att leva det livet jag gör!
1 år kvar av skolan sen börjar nya äventyr! På ett helt år ska en massa roliga saker hända. På höstlovet åker jag till Spanien med familjen och bara njuter.
Sen är det min födelsedag, jul och nyår. Förmodligen åker jag och tonnie någonstans på sportlovet och sen kommer värmen igen med studenten i sikte!
Självklart längtar jag till studenten, men alla mina fina vänner i skolan då? De kommer jag hålla kontakten med!
Åh, ibland är bara livet för härligt!
Så, då var ledigheten slut och snart åker jag igen. Har varit uppe sen innan 5 då jag gjorde frukost åt en sovande pojkvän som skulle upp tidigt och som behöver sitt kaffe för att vakna. Förutom kaffe åt vi fil med äpplebitar, kanel och lite müssli. I förrgår åt jag en mysig lunch med min mormor som jag skrev i förra inlägget sen körde jag(!!!) själv för första gången till Lomma där killen bor och eftersom jag har bara kört Malmö 3 gånger så är jag riktigt stolt över mig själv! Okej jag erkänner, det blev väl ett paniksamtal till killen om att jag hade kört lite vilse och jag inte visste var jag var någonstans,men det behöver man ju inte nämna... jag kom fram i alla fall!!! :D
På kvällen hade vi grillfest med hans familj som var jättemysigt!
Igår tog vi en sovmorgon sen körde jag, men Tonnie bredvid hem till mig igen. Vi körde även inom min körskola för att hämta en tröja man får när man har tagit körkort och för att glänsa lite att man körde dit osv ;)
När jag kom hem låg ett brev i brevlådan där det stod att jag fick hämta ut mitt körkort! Så efter att vi hade ätit lite glass med hallon och choklad och kollat lite på Ice age 3 så körde vi och hämta det, handlade också lite sen väl hemma fortsatte vi kolla film, det blev en sen men mysig middag.
På kvällen mådde jag inte så bra, hade en konstig känsla i magen. jag hade precis pratat med min mamma som fortfarande är i Frankrike med min familj och jag måste erkänna att jag saknar de! Senare på kvällen blev det värre då jag började fundera på hur mitt liv ser ut nu och hur det såg ut innan. Känns so om jag är före alla andra, som om jag tappade min barndom någonstans på vägen. Att jag hade för bråttom att kasta mig in i vuxenvärlden.
Det är många som säger att de skulle göra allt för att ha det som jag har det. Jag har en underbar familj och vänner, trivs jättebra i skolan där allt går bra med studierna, har en fantastisk pojkvän som förgyller varje sakund även om han inte är bredvid mig och har seriöst världens bästa somarjobb! Men jag känner mig ändå inte nöjd. Detta är min sista sommar innan det riktiga livet börjar och vad gör jag? Jobbar hela sommaren? Ska inte jag jobba hela mitt liv? Samma på helgerna året runt, vad gör jag? Jobbar. Jag älskar mitt jobb, det gör jag verkligen, men det känns som jag missar allt annat i livet! Att jag måste tacka nä till alla för jag jobbar hela tiden. Nej till en shoppingdag, fika på stan, en rolig weekend eller sena kvällar och fester, allt eftersom jag jobbar. Det känns som om jag har tappat bort mig själv detta året. Eller ja tappat bort och tappat bort, egentligen har jag ju inte gjort mer än att göra saker med mig själv och för mig själv. Men vad gör det att jag sitter här och filosoferar? Nä ska göra något åt det istället så jag blir mer nöjd. För egentligen har jag inget att klaga på :D
Vill bara påminna om att man måste vara säker vem man kan lita på i sin närhet. Försök ha vänner du kan lite till 100% på för en dag så kommer det en sittuation då du prövas, vem ska du lita på? Kan man lita till 100% på ens kille? Ens bästa kompis? Kanske du litar på fel person och ens förhållande eller vänskap förstörs på grund av att man lita på fel person.
Samtidigt tycker jag att det är okej att göra fel ibland, ibland lita på fel person för att sedan inse att det var fel och aldrig göra om det felet igen. Det är så livet funkar, speciellt som tonåring! Man prövar saker, man tar fel vägar. Men det är väl ändå ganska smart? För hur ska vi kunna veta de bra vägarna när vi inte har gått på de dåliga?
Eller tänk så gör man inga fel i tonåren och blir istället en vilsen 40 åring, och det är lite mindra accepterat i samhället.
Självklart kan även 40 åringar få vara vilsna, men felen kanske ger lite större konsekvenser. Man kan inte bara sluta på jobb, flytta ut, dejta varenda kille eller tjej. Som ung kan man göra det utan att man står utan boende och mat och skild.
Jaja nu tackar jag för min filosofiska stund och drar mig nu tillbaka innan detta spårar ut totalt!
Dra inte heller täcket över huvudet och låsas som inga problem existerar, för då blir det oftast bara värre
Innan jag blev tillsammans med min kille tänkte jag att de tjejena som hade en kille hade inget att klaga på. Blev bara irriterad när de klagade på en massa småsaker och jag tänkte "vad klagar du för? Du har ju en kille i alla fall". Jag kunde tycka att vissa tjejer var hur töntiga som helst, men endå såg jag upp till dom. Jag trodde livet var så lätt för dom, för som sagt så tror jag att om man bara har kärlek, kan man komma hur långt man vill i livet.
Men riktigt så är det inte, bara för att man har ett förhållande är livet inte lyckligare eller lättare. Detta säger jag till alla där ute som en gång var jag. Som vill ha ett förhållande bara för att ha någon. Men denna någon är en person, en människa. Hon/han kommer ha dåliga dagar (men också bra!), kommer ha helt andra åsikter än dig själv, kommer säga/göra saker som kommer såra dig, kommer få dig att behöva mötas på mitten när det gäller beslut som måste tas, du kan inte prata med vem du vill längre (glöm alla gamla ragg, speciellt dina ex), din vecka är inte din egen längre, utan det är bådas.
Skriver inte detta för att verka negativ eller så, men man kan inte bilda sig en uppfattning hur ett förhållande kan vara genom att bara kolla/läsa romantiska filmer/böcker. Där visas nästan allt det positiva i ett förhållande och om det skulle bli negativt så slutar det oftast bra igen. Men det är ju detta folk vill se på film!
Jag vill bara ge rätt bild av hur ett förhållandets negativa sidor också ser ut. Jag anser nämligen att innan man går in på ett projekt måste man veta de positiva sidorna samt de negativa så man inte bara en dag blir chockad när man märker att allt är inte glassit varje dag.
Ett bra förhållande får man kämpa för, svälja tårarna och gå vidare till nästa dag som förmodligen blir bättre. Det är det jag tror tipset för att långt förhållande ser ut. Att man helt enkelt inser att det inte är toppen varje dag, att man i längden vet man att man mår bäst att vara med varandra. Att det är okej att känna att man vill döda personen ena dagen, medans nästa ligga i hans famn och säga att man älskar honom.
Oftas väger också de bra studerna upp med de bra och att de jämnar ut sig. Just nu ligger jag och gråter, för just nu är det inte bra, men jag håller ut och sväljer gråten för jag vet att imorgon kan bli en bättre dag.
Kärlek är en sak för sig. Samma sak som när man mister någon. Det är en känsla som de flesta går igenom, men man kan inte sätta ord på det, känslorna är för starka för att beskrivas. Nä gud nä, varför drog jag upp detta, jag känner att detta ämnet är för stort för att vara denna tiden på dygnet.
Kärlek är mycket. En hel skola hade kunnat skriva en hel uppsatts om kärlek och jag lovar att ingen hade skrivit likadant. Kärlek är en känsla som kan relateras på många sätt! Till djur, människor, ting och man kan till med ha kärlek till saker att göra.
För mig är hela livet kärlek. Vi hade inte funnits här på jorden om inte kärlek hade funnits och ingenting i världen hade funkat om inte kärlek hade funnits! Om inte det hade funnits människor som hade haft kärlek för räddningstjänster så hade vi inte haft någon som hade kunnat rädda oss. Samma med kockar, latbruksmän, lärare, lastbilsförare och simlärare! Och om inte kärlek hade funnits hade inte heller dessa arbeten behövts eftersom vi människor inte heller hade funnits.
Ja jag sa ju att detta var för sent för mig, att jag bara kan ta detta ämnet djupare och djupare. Men detta ämnen ligger bara mig så varmt om hjärtat. Jag lever för kärlek! Den jag har fått, den jag har nu och den jag kommer få i framtiden.
Jag kräver mycket kärlek, jag är bara sån. Jag mår bäst av när allt är bra och när folk gillar mig och jag slipper att vara ovän med någon! Det är det värsta jag vet! Jag vill vara vän med alla, men det har jag fått höra många gånger av personer i min närhet. "Linnéa, du kan inte vara vän med alla!".
Okej, det kan jag köpa, men att ha ovänner? Vänner som du bråkar med eller personer du egentligen kan vara vän med, men som det inte passar sig att vara vän med.
Helt onödigt!
När jag tänker på hur min framtid kommer se ut har jag ingen aning hur den kommer vara. Men jag är inte rädd för det, för att jag vet att bara det finns kärlek omkring mig kommer allt bli bra.
Jag vill ha barn och de kommer få ta del av min kärlek till dom så det bara ryker om det! De ska bli så älskade att de kommer ha en skyddande bubbla omkring dom så inget ont kan komma åt dom!
Min man, ja han kommer få en stor dos av min kärlek med! Jag menar det är han som kommer vara min andra halva, han kan bara inte undgå min kärlek. Han kommer ge mig kärlek, om han bara finns där, ger mig en kram varje dag, en puss på pannan, är ett bollplank för mina tankar och ideér kommer han bada i kärlek från mig.
Men även om jag har mycket kärlek som jag vill ge är det inte alla som får ta del av den. Speciellt när det gäller nya relationer med människor, jag släpper inte in vem som helst. Men när jag väl gör det, då får de loooove.
