Helt sjukt hur ens liv kan förändras på några sekunder. Från inne i mammas mage till nyfödd. Från levande till död. Från lycklig till ledsen. Från hel till halv. Det är det jobbiga med livet, men även det fantastiska. För när man är där nere på botten kan det ju bara bli bättre. 

Livet är så jävla orättvist. Livet är ibland så himla underbart men ibland vill man bara inte leva. Så känner jag i alla fall. Jag trodde inte att mitt liv kunde bli bättre, men sen bara satt jag där och insåg att ju högre upp du är på glädjeskalan, ju länge kommer du också falla när det väl brister. Att när man är liten ser man upp på sina föräldrar hur långt de har kommit och man längtar till den dagen men själv når dit upp. Man går ut grundskolan. Gymnasiet. Man kämpar med betyg. Försöker hitta bra vänner att ha omkring sig. Man kommer längre och längre upp i livets trappa. Sen kommer det där stora steget med kärleken. Man vill ju så gärna klättra dit upp och stå där och känna att man klarat det. Man vill vara på toppen. Man försöker gång på gång men man trillar bara tillbaka. Till slut hittar man rätt person som gör att man når dit och man känner sig som kung över sitt liv. ÄNTLIGEN! Nu kan jag börja njuta av mitt liv. NU blir det bara bättre. Men med kärlek kommer ansvar. Nu ska du bara inte hålla koll på dig själv, nu kommer en annans begär in. Nu är det inte bara du, nu är det VI. Visst låter det härligt ibland. Att alltid ha någon där. Men om du bara vill vara själv? Om dina drömmar inte matchar med den du nu delar ditt liv med. För det är precis så det är. Du måste dela med ditt liv. DITT liv. Det liv du bara lever 1 gång. Men om man nu ska dela sitt liv med någon så måste det ju vara en person du kan tänka dig att dela det med. En person som du kan lita på. Men hur vet man det? Ett helt liv är en lång tid. Man förändras och ens partner också. Saker händer. Du ska bestämma dig vad du ska utbilda dig till. Vad din framtida identitet ska vara.
Livets pussel brukar man säga. Att hela livet går ut på att hitta bitar som passar perfekt in.

Livet är orättvist på andra sätt. Jag har precis förklarat hur jobbigt jag tycker det är att inte nå hela vägen upp. Men det man glömmer är att det finns människor i världen som önskar sig mest i hela världen att de alltid kunde ha mat på bordet. Jag har haft en bra uppväxt med goda förutsättningar. Jag har fötts med ett försprång i livets trappa men flera hundra steg i jämfört med andra barn i världen. Som inte har fått gå i skolan, inte fått mat varje dag, inte haft föräldrar som älskat dem och som har fått uppleva krig. Som sagt livet är orättvist och det går inte att bara lilla jag vill ha förändring. Här klagar jag på småsaker, när kvinnor i vissa länder inte ens får rösta. Och jag som kan rösta, som får rösta. Jag har ålder och allt inne, men gör jag det? När någon pratar om politik vill jag bara byta ämne. Jag orkar inte bry mig. Men det jag egentligen gör är att jag låter någon annan utnyttja min tystnad. Om man jämför mitt liv med andra människor som bor i Sverige. Som har mat på bordet, bor bra och har fått gå i skolan men som inte riktigt passar in. De som klassas som ”onormala”. Folk som varje dag får möta fördomar och ord. De kan vara att de inte har samma hudfärg som alla andra svenskar, som inte gillar de kön som man förväntas att göra eller de som inte vill se ut som alla andra. De som är utanför våra svenska normer. 

Jag blir så irriterad på mig själv när jag klagar, när jag mår dåligt och bara vill ge upp. Men jag har insett att jag är inte mer än människa. Men det känns som alla kolla på mig med stora och förväntansfulla ögon och ber mig om mirakel. 

Nu börjar jag högskolan nästa vecka, bli lärare. Träffa nytt folk. Livet går vidare

 Mr. Probz – Waves - Robin Schulz Radio Edit

Hörde denna låten på radion idag. Texten stämmer så bra just nu