Jag minns när man skulle sluta 9an och man skulle välja vilket gymnasie man skulle gå på och det kändes som det svåraste beslutet i ens liv. När man gick igenom tonåren och man tyckte livet var jobbigt och folk sa till en att det bara var en fas i ens liv och den snabbt gick över. Man längtade tills den dagen man var vuxen nog att flytta hemifrån och sluta skolan så man äntligen skulle få kunna njuta lite av sitt liv efter ha slitit i alla år bakom skolbänken. Man längtade tills man var 20 + då man skulle räknas som vuxen, man skulle veta vad man skulle göra med sitt liv och man skulle vara så lycklig! Så fel man kunde ha. Varför varnade ingen mig om livet som 20 åring?

 

Haft en skön vecka då jag har försökt att göra så lite som möjligt. Nu på måndag börjar jag skolan, första dagen på högskolan, första mötet med klassen man ska spendera 4 år med. Helt sjukt!

Ja som sagt så har mitt liv tagit en liten oförväntad vändning och från att bo hemma i Skanör, till att ha en lägenhet i Helsingborg och bli sambo, skaffa en ny lägenhet tillsammans i Hyllie, till att jag nu åter igen bor hemma i lilla Skanör.

 

Jag har på de senaste veckorna försökt att få lite hemtrevligt här i mitt nymålade vita rum, men har inte riktigt lyckats. Jag känner igen det där beteendet. Jag var likadan när jag bodde i Helsingborg. Tog lång tid innan allt kom upp och jag tror det är för att jag inte kände mig till 100% hemma där. Att jag inte kunde slå mig till ro. Samma sak känner jag här. Visst jag älskar min familj och är oehört tacksam att de har tagit emot mig med öppna armar. Men jag kan inte slappna av här. Går runt på helspänn hela tiden och det känns som det stora huset jag är uppväxt i, nu stryper mig.

Jag hade verkligen en trygghetskänsla här i hemmet, som jag tog med mig till vår lägenhet i Helsingborg. Men jag tappade bort min trygghet på vägen till Hyllie, vilket också har andra orsaker. Bara önskade att jag inte hade behövt att förlora min tryghet, min bästa vän, min andra halva, mitt hopp om livet och min framtidsbild på en och samma gång.

Det känns som om någon har övertygat mig att hoppa från 10an på ett badhus. Att jag har klättrat högre och högre och när jag står där uppe har jag ett sådant självförtroende att jag kommer klara detta, för det har någon intalat mig. Att min andra halva och jag skulle göra det här tillsammans. Jag sträcker ut min hand... men istället får jag en hård knuff, jag faller, gör magplask och fastnar där på botten. Jag försöker simma upp, men det går inte. Jag vill inte sluta kämpa så jag fortsätter simma där nere för att hitta en väg ut. För den dagen jag slutar simma, ger jag upp mig själv. 

Jag kollar mig omkring här i mitt rum. Det är verkligen kaos. Men jag antar att mitt rum speglar hur mitt inre känns. Att det är precis som om någon har gått in i mitt rum och rivit ner alla saker i min bokhylla och tagit den med sig. Det lät kanske konstigt, men just så är det. För om bokhyllan hade kvar hade jag bara kunnat städa upp den tillfälliga kaoset, satt tillbaka mina saker i hylllorna och allt hade fortsatt som vanligt. Men nu har något som var en trygg/stabil grund försvunnit från mig. 

 

Jag har börjat kolla på en massa lägenheter i Malmö. Ena dagen vill jag bara flytta så fort jag kan och andra dagen frågar jag mig själv vad jag håller på med. VILL jag verkligen flytta, eller vill jag bara flytta ifrån mina problem? En sak är i alla fall säker. När jag flyttar, ska jag flytta själv. Jag ska bo själv. Överleva dagarna själv. Handla mat och laga den själv. Blir jag ledsen måste jag hitta ett sätt att klara mig ur det. Helt ärligt vet jag inte om jag klarar av det eftersom jag knappt vet var jag har mig själv.

Jag brukar inte ofta tvivla på mig själv. Jag har innerst inne vetat vem jag är, vem jag vill framstå som och vad jag vill göra här i livet. Jag har haft hopp om livet och alltid tänkt att det finns lösningar på ens problem. Men vad gör man när ens problem är en själv? När man kollar sig i spegeln och inte känner igen den som tittar tillbaka? 

 

Jag har verkligen tappat allt hopp. Jag har levt efter att alltid behandla människor väl. Vara snäll, trevlig, alltid göra sitt bästa, vara genuin, uppriktig, komma i tid, le till det fina i världen, försöka motarbete det mindre fina och försöka bara vara jag. Jag gå runt varje dag och försöker var en så bra syster, dotter, kompis, arbetskamrat och en sådan bra medmänniska jag kan vara. Det tar så mycket energi av mig och det har varit klart värt det, men just nu känner jag till vilken nytta? 

En bra egenskap jag har är att jag är envis. Och jag ser det inte som en dålig egenskap för jag lägger mig envishet på rätt saker. Jag ger inte upp. Jag ger inte upp mina vänner eller familj. För de har jag valt med sådan omsorg att när jag väl släpper in de, gör jag allt för att de ska ha det bra. Mina Linnéaväggar är tjocka. De kan ställa till med problem många gånger. När jag träffar nytt folk bland annat. Men många av mina vänner som har gått igenom min vägg vet att det var jobbigt att komma igenom, men när de väl är inne släpper jag de aldrig och det är värt att kämpa för. Har du någon gång kommit igenom mina väggar kommer jag alltid bry mig om dig. Även om du skulle svika mig så fortsätter jag kämpa. För har du varit värd att släppa in, ger jag mig inte.

Som sagt börjar skolan på måndag och min största rädsla är att jag nu ska gå fram och presentera en Linnéa jag inte känner. Och om jag inte ens kan marknadsföra mig själv, kommer ingen ens orka försöka komma igenom mina väggar och kvar står jag. Själv. Med en spegelbild jag inte känner igen.