Okej, rubriken lät bättre när jag själv sa den men det är just så jag känner mig. Det låter väldigt religiöst, men eftersom vi är ett kristet samhälle så blir väl många av våra uttryck detsamma. I alla fall, nu kom jag ur ämnet lite grann... Ibland överträffar jag mig själv. Eller nä egentligen inte... jag förvånar mig själv att jag klarar av vissa saker som jag inte hade någon aning om. Det betyder ju att det stämmer att man kan mer än vad man tror. Jag förstår inte hur man kan tveka på sig själv och ens förmåga att lyckas och klara av saker. Man jämför sig med alla andra som lyckas i livet och tänker att man själv aldrig skulle kunna klara det. Varför inte? Vi är ju människor allihopa? Skillnaden mellan oss är att vissa människor tror på sig själv och vissa inte.
Vissa människor har känt som jag gör nu. "Wow!!! Herre min Gud! Vad hände precis? Klarade jag precis det där?"
Vad har jag precis gjort då? Inte har jag gjort något som kommer förändra världen inte. Nä, jag steg upp tidigt på morgonen, åt gröt, klädde på mig träningskläderna, cyklade i motvind till gymmet och genomförde ett helt body pump pass. Jag stannade inte en enda gång. Jag kämpade tills jag bara stod och skakade efteråt. Sen. Sen mina vänner så kom instruktören fram till mig när passet vad slut. Och jag tänkte, nej nu kommer hon klaga på att jag inte sköt ut rumpan ordentligt när vi arbetade med benen. Men jag hade ack så fel. Hon sa " vet du hur bra du är? Vet du hur bra du har blivit?"
Jag fick en chock! Jag sa tack och blev generad. Jag duschade och visste att jag hade 20 min på mig innan min buss gick långt ifrån gymmet ! Så jag hoppade på cykeln och cyklade som en galning!
Efter att jag hade kört ett helt pass utan att stanna, så hårt att jag kunde knappt stå på benen efteråt. Och jag cyklade så att pedalerna skulle flyga av och motvind var det. Bussen kom och nu sitter jag här.
Jag klarade det!
Känslan är obeskrivlig!
Gott folk, tänj på era gränser ibland så kan ni se att ni kan mer än vad ni tror!
Kärlek till er alla!