Vi steg upp tidigt för att fixa det sista inför resan upp mot Göteborg! Vid 9 rullade bilen från vår gata. Det var ganska långa köer men det var ju så varmt ute, 28 grader så man kunde sitta med fönstren nere och njuta. Väl framme fixade vi våra nummerlappar och fikade.
Tiden närmade sig till start och vi började värma upp.
10 minuter till start. 5 minuter. Nästa grupp var vår start. Jag hörde startskottet skjutas och människoklungan började sakta röra sig framåt. Folk överallt. Folk som springer om överallt och folk som jag själv springer om. Jag springer bredvid pappa de första minuterna innan vi tappar bort varandra i vimlet. När jag bara har sprungit 1 km rinner jag av svett. Det svider i ögonen.
Det kommer en backe och jag kollar på min puls som står på 190. Jag kan inte tänker att jag inte kan fortsätta såhär för då kommer jag tuppa av så jag saktar ner. 2 km. 3 km. Luften känns så kvav och det är så varmt och då är klockan ändå fyra på eftermiddagen. Kilometrarna fortsätter och jag känner att jag börjar kallavettas och börjar frysa. Jag försökte dricka vattnet på vätskestationen, men det slutade mera som en kallsup som istället hälldes över mig. Kallt vatten blandades med den varma salta kroppvätskan. Det svedi ögonen och jag drog upp min tröja för att torka i ansiktet. I öronen hade jag pepprade musik. Utan musiken hade jag aldrig klarat det.
Med andra ord, första milen var pesten. Jag jämförde det som om jag la hemma i pesten i 2 timmar och bara väntade på att döden skulle komma. Kanske lite dramatiskt men det kändes så. Jag letade till och med gräsfläckar jag kunde däcka på. Som "tur" var så fanns det inte så mycket gräs att däcka på. Jag kände verkligen såhär att nu svimmar jag, nä nu. Och sådär kände jag ett tiotal gånger. När jag inte tror att det kan bli värre börjar jag känna en stor smärta i min högra lilltå och när jag kollar ner ser jag hur en stor blodfläck gått igenom mina skor. Mysigt värre. Men sen blir det faktiskt bättre. Ja lite positiv får man väl va? I 8 km joggar jag fram i ett tempo som får kommer få mig levande och i mål. Jag får stanna några gånger då jag börjar känna smärta i knä och vader men märker ganska snabbt att det bara blir värre när jag går så jag fortsätter att stappla mig fram. Jag kollar ofta på min pulsklocka som jag inte heller hade klarat mig utan. Jag ser hur kilometrarna ökar och min klocka blir nästan som min personliga tränare som peppar en med "bara 8 km kvar" eller "nu är det bara 4 km kvar, tänker du hoppa av nu?". Det är var bara 2 km kvar. En liten backe (i jämförelse med de andra som var kilometerlånga). Det hugger plötsligt till i mitt vänstra lår och knä. Jag kan inte röra mig. Krampen är olidlig. Folk frågar om jag är okej. Jag ler sammanbitet och säger att jag klarar mig. Jag haltar fram. Jag är så nära. Kan inte sluta nu. Kramen släpper lite men det gör så ont. Jag gick med stela ben in i mål. Joggade sista metrarna. Jag klarade det. JAG KLARADE DET! Jag haltade runt och letade efter Tonnie och pappa och till slut hittade dom. Sedan fick jag 2 rosor av de, så snälla! En ros från Tonnie och en från mamma och pappa! Jag hällde i mig lite energidrycker och åt lite innan vi begav oss till bussarna som tog oss till stället där vi hade parkerat. Sen åkte vi hem. Hade hela baksätet för mig själv där jag kunde räta ut benen.
Har knappt kunnat sova på hela natten och kan knappt gå nu. Men det lär väl gå över hoppas jag!