Fick en fråga igår om jag inte saknade det. Om jag saknade dig. Jag svarde direkt nej, men jag visste själv att innerst inne var det inte sant. Det var en underbar tid i mitt liv och du lät mig växa som person och upptäcka sidor av mig själv som jag inte kunde visa för någon annan. Jag kunde vara mig själv. Men det kan jag även nu, för jag är inte samma person längre. Och det är verkligen inget negativt. Man är bara inte samma person som när man är 16/17 som när man är 18/19. Jag kan förstår att du tyckte att det var fel val jag gjorde, men det var inte menat att det skulle vara förevigt. Vi är för olika för det. Jag önskade bara inte att det gick så snabbt. Jag trodde att vi båda skulle bli mindre sårade och gå fortare vidare om jag drog av vårt vänskapsplåster snabbt. Men när jag tänker efter så är inget sätt bra att säga hejdå på. Jag drömmer om dig ofta. Att vi möts igen. Vi pratar, förlåter, glömmer bort allt det dåliga och hittar ett nytt sätt att bli vänner på. En ny och mognare vänskap som grundas på alla ROLIGA minnen. 

Han sa till mig igår att han hade aldrig mött två personer vara så nära vänner. Att det var precis som om vi var tillsammans. Jag skulle nog kunna säga att det stämde. Jag älskade dig, men var ju absout inte kär i dig, men vi var tillsammans, som vänner. Du var min andra halva som jag delade allt med. 

Jag kom till och med ihåg en dag då jag hade varit borta på en resa ett tag och jag kom hem till dig och jag sa att ditt hus luktade hemma.

Jag lyckar dig i alla fall all gott i livet, för du är en fin person.